Syftet med denna uppsats är att klargöra om bestämmelsen om befordringsfel i 32§ 2st. AvtL kan tillämpas på kommersiella avtal som sluts via e-post. Bestämmelsen tar enligt ordalydelsen sikte på när en viljeförklaring förvanskas till följd av telegrafering eller genom ett bud. Vid avtalsslut som sker via e-post anses parterna komma i direkt kontakt och då försvinner det som lagstiftaren ämnat, d.v.s. att felet inte berott på avsändaren själv.Av praxis framgår det att bestämmelsen om befordringsfel sällan åberopas för fel som uppkommer under befordran.

When a company is part of an agreement there is a risk that one of the collaborators pursues similar business and takes up competition with the partner or chooses to reveal information about their partner to other parties. To avoid this, companies establish a confidentiality agreement that prohibits the parties to reveal any information. Confidentiality agreements that are eternal have become more common in Swedish contract law in commercial relations. As a result, disputes between collaborators have occurred regarding the unreasonable length and validity of the agreement at a later stage.When a confidentiality agreement is considered to be unreasonable, 36 § of the Swedish contract law (AvtL) can be applicable. The paragraph deals with the legitimacy and the opportunities of re-adjustment of the unreasonable contract.

Vid första anblicken kan Avtalslagen (AvtL), på grund av sin ålder och språkbruk, framstå som föråldrad i dagens informationssamhälle. På grund härav har vi studerat frågan samt utvalda avtalsrättsliga begrepp och upptäckt att AvtL, p.g.a. sin allmänna reglering och den praxis som utbildats genom åren, fortfarande fullt ut är relevant. Det i AvtL:s regler som, enligt vår uppfattning, behöver anpassas till dagens kommunikationsteknik är ej så omfattande att ny lagstiftning nödvändigtvis är enda sättet att reglera detta. Vi har framställt förslag för hur tolkning skall ske av dessa olika avtalsrättsliga regler för att omfatta även dagens ?nya? kommunikationsverktyg.

I juni 2009 återförvisade HD ett fall till HovR:n för fortsatt handläggning. Målet som ännu ej är avgjort väcker frågeställningen huruvida det är möjligt att dra en gräns mellan 36 § AvtL och förutsättningsläran. Den förra är en del av bestämmelserna i tredje kapitlet avtalslagen som behandlar en rättshandlings ogiltighet. Även den senare fungerar i praktiken som en del av ogiltighetsläran, vilket föranleder att reglerna har ett visst gemensamt tillämpningsområde. Inte sällan åberopar käranden både 36 § AvtL och förutsättningsläran, vilket innebär att domstolen måste ta ställning till denna gränsdragningsproblematik.Arbetets kärna är kapitlet där relevanta rättsfall jämförs och analyseras.

Inom försäkringsrätten återfinns regleringar i FAL och KFL. KFL reglerar de egendomsförsäkringar som tecknas av konsumenter. FAL täcker resterande försäkringsvarianter och då främst företagsförsäkringar. Idag råder avtalsfrihet vid upprättande av företagsförsäkringsvillkor, dock med hänsyn till de dispositiva reglerna som kompletterar de tvingande reglerna i FAL. Det väsentliga syftet med FAL är att skydda försäkringstagare mot alltför hårda försäkringsvillkor.

Enligt generalklausulen i 36 § avtalslagen (AvtL) stadgas att part som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet ska visas särskild hänsyn i behovet av skydd. Denna regel finns främst för att skydda konsumenter, men på senare tid har även småföretagare kommit att innefattas i denna regel. I näringsidkarförhållanden finns ofta behov av skydd mot oskäliga avtalsvillkor, då småföretagare ofta intar en liknande position som konsumenter. I studien har därför undersökts vilket skydd som ges i lagen och hur detta tolkats i praxis. Dessutom har begreppet underlägsen ställning beskrivits och analyserats i förhållande till övriga rekvisit i 36 § AvtL.

Generalklausulen ska vara tillämplig inom hela förmögenhetsrätten, vilket talar för att det således inte bör vara ett bekymmer att tillämpa den vid ett befogenhetsöverskridande i en- lighet med aktiebolagsrätten. Detta är dock inte solklart med tanke på att aktiebolagslagen föreskriver annat. Ett bolag kan t.ex. bli bundet av en rättshandling som företagits av bo- lagsföreträdare eller särskild firmatecknare där denne genom rättshandlingen överskrider sin befogenhet. Bolaget blir härvid bunden av rättshandlingen såvida bolaget självt inte kan påvisa att tredje man varit i ond tro.

Avtalsfrihet och pacta sunt servanda benämns ofta som avtalsrättens grundpelare. Det innebär att parterna är fria att själva utforma inbördes prestationer och skyldigheter i avtal och att bundenhet att fullfölja avtalet uppstår. En jämkning av avtalsvillkor innebär i många fall att dessa grundprinciper inskränks varför uppsatsen behandlar principernas ställning och skyddsvärde.Denna uppsats har till syfte att utreda räckvidden för en i avtal stadgad ansvarsbegränsning. Utredningen görs dels genom en genomgång av den proposition generalklausulsutredningen resulterade i och som förelåg införandet av oskälighetsbegreppet i 36 § AvtL, vari tillämpning för jämkning av avtalsklausul möjligen kan finnas, dels genom en sammanställning för vad som föreskrivs i rättspraxis och doktrin.En skiljedom, som klandrades och därför blev offentlig, visar hur skiljemännen valde att tillämpa 36 § AvtL för att jämka en avtalad klausul om ansvarsbegränsning och istället göra en skadeståndsbedömning delvis utifrån skadeståndsrättsliga principer.I uppsatsen utreds under vilka förutsättningar en eller flera klausuler kan jämkas och redogör för hur ett jämkningsförfarande generellt går till och analyserar vad ett eftersträvansvärt förhållandesätt till en faktor som tecknad ansvarsförsäkring är. Vidare utreder uppsatsförfattarna huruvida en ansvarsförsäkring hos part kan påverka utfallet av bedömningen i skadeståndsrättsliga frågor.

Syftet med denna uppsats är att i en jämförande studie utreda skillnaderna beträffande gällande rätt avseende upplysningsskyldigheten för säljaren vid fastighetsköp respektive vid köp av lös egendom. Uppsatsen ska även utreda huruvida skillnaderna är motiverade för säljaren av en vara.Någon bestämmelse som tar sikte på säljarens upplysningsskyldighet finns inte i 4 kap. JB. Av förarbetena framgår det att undersökningsplikten är utgångspunkten för felansvaret och att det inte finns någon generell upplysningsskyldighet för säljaren. I NJA 2007 s.

2010 lämnade EU-domstolen ett förhandsavgörande i mål C-88/09 Graphic Procédé gällande huruvida vissa tryckeriprodukter ska anses utgöra varor eller tjänster enligt EU:s mervärdesskattedirektiv. Domen innebar för svensk lagstiftning att mervärdesskattesatsen för vissa tryckeriprodukter sänktes från 25 procent till 6 procent. Konsekvensen blev att skatteverket fick återbetala miljonbelopp till svenska tryckerier på grund av att de redovisat för hög mervärdesskatt. Skatteverket godtog återbetalning till tryckerierna utan att kreditering till tryckerikunder krävdes. Skatteverket bestämde sig för att efterbeskatta tryckerikunderna genom följdändring med motsvarande belopp som tryckeriet erhållit i återbetalning.

Syftet med föreliggande uppsats är att utreda huruvida avtalslagens (AvtL) anbud-accept modell är tillämplig vid avtalsslut genom förhandlingar. Denna modell som stadgas i lagens 1 § föreskriver att ett avtal kommer till stånd genom att ett anbud besvaras med en överensstämmande accept. Detta är ett uttryck för den gemensamma partsviljan som är utgångspunkten för avtalsbundenhet i den svenska avtalsrätten. Vid förhandlingar bollas olika förslag fram och tillbaka mellan parterna och dessa förhandlingsbud anses ej som juridiskt bindande. Att försöka passa in detta förfaringssätt i modellens termer av anbud och accept blir därför inte helt lätt vilket medför svårigheter med att avgöra en tidpunkt för avtalsbundenhetens inträde.

Förhållandet mellan en franchisegivare och dennes franchisetagare bygger i mångt och mycket på avtalsfrihet parterna emellan och grundar sig i många avseenden på affärsmässiga överväganden. Parterna är skilda rättssubjekt, som var och en ansvarar för sina egna rättshandlingar. Likväl innehåller en franchiserelation stora inslag av samverkan och bygger på de synergieffekter som parterna kan ta del av genom en effektiv fördelning av arbetsuppgifter. Följande framställning ämnar besvara frågan i vilken utsträckning en franchisegivare är ansvarig gentemot sina franchisetagare för kostnader som dessa har åsamkats p.g.a. att de anvisats av franchisegivaren att ingå avtal med tredje man.

Det har inledningsvis konstaterats att frågan om hur avtal ingås är viktig för den allmänna avtalsrättens övergripande ändamål: att säkra en enkel, snabb och trygg omsättning. Det bör därmed också vara klarlagt hur avtal ingås, vilket dock inte är fallet. Därigenom föreligger det ett behov att kartlägga hur avtal ingås. En sådan analys kan dock inte ta sin utgångspunkt i AvtL, eftersom denna inte är, och har heller aldrig varit heltäckande, varför det enbart kvarstår en primär rättskälla att ta som utgångspunkt i en analys om hur avtal ingås: de rättsfall där avtal konstaterats föreligga men som enbart helt eller delvis baseras på AvtL. Därtill har det konstaterats att för att få fram en teori om hur avtal ingås kan inte enbart rättsfakta från denna praxis analyseras utan också dess ändamål.

Det har inledningsvis konstaterats att frågan om hur avtal ingås är viktig för den allmänna avtalsrättens övergripande ändamål: att säkra en enkel, snabb och trygg omsättning. Det bör därmed också vara klarlagt hur avtal ingås, vilket dock inte är fallet. Därigenom föreligger det ett behov att kartlägga hur avtal ingås. En sådan analys kan dock inte ta sin utgångspunkt i AvtL, eftersom denna inte är, och har heller aldrig varit heltäckande, varför det enbart kvarstår en primär rättskälla att ta som utgångspunkt i en analys om hur avtal ingås: de rättsfall där avtal konstaterats föreligga men som enbart helt eller delvis baseras på AvtL. Därtill har det konstaterats att för att få fram en teori om hur avtal ingås kan inte enbart rättsfakta från denna praxis analyseras utan också dess ändamål.

Det har inledningsvis konstaterats att frågan om hur avtal ingås är viktig för den allmänna avtalsrättens övergripande ändamål: att säkra en enkel, snabb och trygg omsättning. Det bör därmed också vara klarlagt hur avtal ingås, vilket dock inte är fallet. Därigenom föreligger det ett behov att kartlägga hur avtal ingås. En sådan analys kan dock inte ta sin utgångspunkt i AvtL, eftersom denna inte är, och har heller aldrig varit heltäckande, varför det enbart kvarstår en primär rättskälla att ta som utgångspunkt i en analys om hur avtal ingås: de rättsfall där avtal konstaterats föreligga men som enbart helt eller delvis baseras på AvtL. Därtill har det konstaterats att för att få fram en teori om hur avtal ingås kan inte enbart rättsfakta från denna praxis analyseras utan också dess ändamål.